På "order av bloggchefen" (fortsätt diskutera!) kommer här en första kommentar.
Som vanligt väldigt träffsäkert och klokt skrivet av Kvant 4-ever. Han har helt rätt att det krävs någon som VERKLIGEN är villig att satsa hårt. Nu tycker jag att det förefaller finnas ett gäng unga spelare som kör väldigt målinriktat i Sverige. Några märks här på bloggen.
För att ge de mer insikt hur de skall disponera de 25 timmar i veckan som kanske krävs vill jag ändå fortsätta att "dissikera". Jag tror det är bra för att öka det Kvant 4-ever kallar självinsikten.
Vore riktigt kul att ta område för område och diskutera här på bloggen. Själv förfäktade jag 10 delområden tidigare. Andra tyckte att det räckte med fyra. Säkert inte viktigt hur många områden det är bara vi betar av spännande områden.
Eftersom Draken ansåg att taktik var ett eftersatt område tänkte jag att man kunde börja där. Vad är egentligen taktik? Tja, det bör ju vara att jag väljer en spelstil som är vinnande emot just den spelare jag möter just nu. och för att då kunna välja en vinnande spelstil måste jag ju göra en analys av min motståndare. Vi kan kalla det konkurrentanalys.
Hur gör man en sådan? Tidigare på bloggen lade Draken upp en video där man fick följa Matthew och Gaultier och hur de förbereder sig. Man fick se en snutt där de satt tillsammans med sina tränare och analyserade motståndare på video.
Hur många gör konkurrentanalyser i Sverige? Hur går det till? Går det att göra med noggrannhet eller är det mer "feeling" när man spelar? Skulle det kunna ge en skjuts i rankingen om man gjorde det systematiskt och noggrannt? Och framförallt, när jag gjort analysen, hur lägger jag då upp taktiken?
Efter att ha "initierat" den här tråden får jag väl fylla på med lite kommentarer också.
Tror många spelare gör det Bobo kallar "konkurrentanalys". Men sätten - och utfallen - varierar mycket. Vissa rådfrågar lagkamrater, andra kollar matchstatistik (vem har motståndaren mött tidigare, med vilket resultat?)och några studerar konkurrenter i samband med tävlingar.
Men den insamlade informationen har ju sin begränsning - den egna personens kompetens! Min erfarenhet är att de egna bristerna är det största hindret för en lyckad taktisk disposition, oavsett nivå.
Och på en högre nivå blir det allt viktigare med en hög kompetens på många områden; kondition, teknik, snabbhet, styrka, bollkontroll etc. Att öva upp detta tar tid, tyvärr. Då krävs det hårt arbete och mycket tålamod - samt självinsikt om vilka områden som behöver förbättras!
Men jag tror Gaultier och Matthew är helt rätt ute. Videokameran är ett lysande hjälpmedel i träningen. Dock skulle många spelare först behöva rikta kameran mot det egna spelet. Där finns det mycket att lära...
Jag skulle vilja börja med en annan del av problematiken. Är det verkligen så att det inte finns spelare i Sverige som "VERKLIGEN" vill satsa hårt. Om svaret är nej är det för mig uppenbart att det där måste göras insatser. Om svaret faktiskt är ja, kan det betyda att det inte bara är en fråga om att jobba hårt. I det här sammanhanget kan jag tänka att det periodvis har funnits spelare i det här landet som jobbat minst lika hårt som de "andra hårt jobbande" spelarna - men med i sammanhanget begränsat resultat. I all fall mätt med den måttstock som den här bloggen tycks använda när det gäller vad som är elit eller inte.
Det får bara inte vara så enkelt att vi bestämmer oss för att vi ska jobba hårdare, eller mer. Om det ska tränas fler timmar, ska det baseras på god planering. Det kan ju inte vara så att jag är den ende i sammanhanget som känner till sambandet mellan extrem träning och förhöjd skade och sjukdomsfrekvens. Hur många squahsspelare har inte tränat sig in i antingen överträning eller i ett tillstånd av brist på motivation?
Jag har sagt det förut, och säger det igen. Det får inte vara så att "mer" eller "hårdare" blir ledstjärnor för svensk squash. "Smartare" och "välinformerat" verkar mer gångbart för mig.
Självklart ska vi lyssna på de erfarenheter som våra fd toppspelare har att dela med sig av (även om vi inte nödväntigtvis kan ta det för självklart att de är så intresserade av att dela med sig av dem - det vore inte första gången som svaret från en högst tävlingsinriktad och indivudualistisk person med drag av själviskhet skulle bli "jag är inte intresserad". Och kanske ska vi ta reda på vem det var som ledde dessa stjärnor till deras framgångar och om det nu var spelare eller deras ledare och tränare är det dem vi ska lyssna på.
Här hamnar jag i en situation som jag har försökt undvika, för att på svenskt maner inte stöta mig med någon i onödan, men vad gör egentligen Svenka Squashförbundet?
För min egen del är den absolut största skandalen inom svensk squash att det inte har funnits ett formellt, eller ens fungerande, ledar och tränarutvecklingsprogram i det här landet på nu över femton år. John Milton arrangerade en del kurser, men de handlade mer om två timmar en kväll eller elittränarkurser (som jag har hört var uppskattade av de UTLÄNDSKSA tränarna som reste till Sverige för att delta).
I Mikaels krönika skriver han att "först kontaktas en utbildad tränare". Var finns de någonstans? De fd toppspelarna är de inte som regel. Vilka är de tränarna som tar hand om våra lovande spelare i Karlskrona, Uppsala, Gävle, Västervik, Nyköping osv? Hur många juniorer och potentiella toppspelare förlorar vi till andra idrotter pga vår bristande förmåga att ta hand om dem. Eller omvänt, då en lovande spelare som regel också är lovande i andra idrotter där det finns en organisation som tar hand om dem. Jämför tio squashklubbar med tio badmintonklubbar och tio tennisklubbar...
Jag tror att flera av de killar och tjejer som går på squashgymnasiet faktiskt jobbar lika hårt som svenska spelare som nådde top 50. Jag tror att svenska spelare som jobbat så hårt de har kunnat utan att nå toppen, men inte kunnat göra mer.
För att tjata lite. Vi måste se på svensk squash i ett helhetsperspektiv. En spelare kanske behöver förbättra sin fysiska standard. En annan spelare kanske behöver jobba på taktik och strategi. Titta bara på våra nuvarande toppspelare; jag tror inte att det är kontroversiellt om jag påstår att de behöver jobba på olika saker. Eller, att de behöver olika former av stöd och uppbackning.
Har jag en lösning, annat än att bara invända mot allt och alla?
Jag har lovat Christian att jag ska skriva någonting om vad jag ser som en väg framåt, baserat på mina egna erfarenheter - först inom svensk squash, och sedan från min tid "utrikesvid".
Min sista kommentar för det här inlägget handlar om videoanalys (notational analysis). I England är videoanalys ett obligatorisk moment i steg 3-kursen, eftersom det anses vara ett effektivt reskap i träningen. Steg 3 anses vara den nivå som en Advanced Coach, dvs ansvarig för träningen på en klubb ska ha gått igenom. Jag undrar hur många av våra landslagsspelare som har varit med om vare sig teknisk eller taktisk analys någon gång? Att det skulle ha handlat om ett förberett, planerat och långsiktigt program med teknisk och/eller taktisk analys, med uppföljning och utvärdering behöver jag inte ens undra över...
Hallå förbundet, var har ni varit de senaste femton åren?!?!?!
Ber om ursäkt för den inte helt lysande behandlingen av det sveska språket i mitt inlägg. Den var varken smart eller välinformerad. Skyller på affekt och tiden på dygnet...
Jag tycker att ni berör kärnpunkter i vad som behövs göras inom Svensk squash för att ta oss framåt.
Individuellt engagemang. Hitta dom som verkligen vill satsa på en elitkarriär. Välj inte ut dom för tidigt. Squash är på många sätt som långlöpning - det krävs en viss mognad.
Stöd till dom som vill satsa. Tränarinsatser, Internationellt utbyte och en massa annat.
Min tredje punkt kallar jag attraktion. För att attrahera potentiella spelare, ledare, domare osv så behövs jobbas med squashens attraktionskraft. Själv tror jag att det primära där är klubbar som verkligen skapar en vi-känsla som medlemmarna vill söka sig till. Det funkar inte med en quickfix.
När jag var sprinter hade jag Viljo Nousiainen som vakade över mig och dom andra i Öis ständigt. Han såg oss och kände oss och var kunnig som få.
När jag var singel roddare satt min tränare Dan i en följebåt och följde mig timme efter timme ofta med en videokamera. Uj vad jag lärde mig mycket.
När jag sent omsider började spela squash hade jag klubbägare som Hjärtat Rasmusson och Siv Zackrisson som gjorde allt för att hjälpa till och stötta. Dessutom massor med klubbaktiviteter som snabbt gjorde att man kände sig hemma.
Var man som jag van att träna 35-45 timmar i veckan så var några timmar på banan per dag inte så tufft.
Det för mig kanske fram till en slutlig punkt - en liten udd av galenskap. Individer som kan ge det där lilla extra som spelare, domare, ledare, visionärer, klubbägare osv osv.
Förbundet har jag tyvärr för länge sedan gett upp hoppet om.
Jag tror hoppet måste ställas till oss andra frivilliga som bör formera oss snarast.
Tittade på deras hemsida i jakt på någonting annat, och såg en länk som såg intressant ut i detta sammanhang. Detta är hur ett annat squashförbund agerar. När såg vi någonting sådant senast i Sverige? Och så undrar vi varför andra länder tar "våra" plaseringar: www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=T6qORI5WsFG4mmJoBd8_2bmQ_3d_3d
Och jodå, jag har nu börjat mitt skrivande. Förord och del 1 är på gång. En genomgående tema är vad vi kan göra utan att behöva "blanda in förbundet" - för jag håller med Peter Bryttne på den punkten helt och hållet. Kanse i förlängningen blir vi förbundet. Det är ju trots allt så att i mångt och mycket består även det av frivilliga (håller mig just nu borta från användningen av förbundets medel, men kan inte låta bli att notera hur ofta det kommenteras att det kommer att bli bra bara det blir till mer tränare, större internationellt utbyte, ökat tävlingsdeltagande osv. Vems spargris rånar vi för att finansiera allt detta? -Smartare och mer välinformerat, hur jag ska få foten ur munnen tar jag och funderar över långt senare.
Hejsan på er alla som känner för att börja ta tag i detta på ett mer konkret sätt. Kan vi inte höras via mail och bestämma var och när vi kan träffas? Ni når mig på peter@meweco.com eller på mobil 0705-656063.
En första sak jag vill etablera är en hemsida som vi sedan kan hjälpas åt att strukturera på ett vettigt sätt. Den blir sedan på sitt sätt en plattform för vidare steg.
Hoppas höra från er inom kort.
Jag har sagt det förut och säger det igen - Kanske skall en målsättning vara att få ihop ett starkt OS lag? Jag är inte ens säker på att jag tycker vi hör hemma i OS - MEN jag ser det som en tydlig målbild.
Intressant sammanträffande. Igår tog jag Google till hjälp och fann Mewecos hemisda, och hade planerat att skicka ett mail idag för att göra en "förbindelsekontroll". Flyttar nu delar av den här diskussionen vidare till Outlook. Somtidigare, om någon är intresserad av en offline diskussion nås jag på pjg@peermen.co.uk.
Först av allt: Peter, du får snart ett mail från undertecknad. Skulle hört av mig till dig för flera veckor sedan, men det har kommit lite sjukhusbesök emellan...
Sedan vill jag ta upp tråden som PJealcloeb fört in i diskussionen om "smartare träning". Håller fullständigt med dig om vikten av att träna rätt. Det är jag den första att skriva under efter att själv ha upplevt både överträning, motivationsbrist och skador. Detta på min egen blygsamma nivå, men givetvis korrelerar sambandet även på den högsta nivån.
Med detta sagt vill jag ändå bestämt hävda att det krävs mycket träningstid för att nå absolut toppnivå.
En liten reflektion över forna tiders träningsupplägg: På 1950- och 60-talet hävdade ledande pakistanier som Roshan och Hashim Khan att de tränade fyra timmar dagligen på banan (två på förmiddagen och två på kvällen). Sedan kom Barrington och Hunt och betonade fysiken. Därmed förlades en hel del av träningen utanför banan - men minskade träningstiden? Nej, snarare tvärtom!
Under slutet av 1980-talet besökte Chris Dittmar Sverige och berättade om sin träning. Hans träningsmängd uppgick då till ca fem timmar om dagen.
Jag törs slå vad om att toppspelarna idag ligger på minst 20-25 timmar per vecka. Detta fördelat på olika moment som fysträning, snabbhet, bollkontroll, teknik, bollövningar, matchspel etc. Anledningen? Ja, inte gör man det för att träning är så himla kul... Squash är helt enkelt en mycket krävande sport och vill du ligga i topp får du lägga ner mycket tid.
Med detta följer också en förhöjd skaderisk. Tyvärr. Men jag tror att det finns en hel del mer att göra när det gäller återhämtning och kost. Där bör vi definitivt lägga ner mer krut.
jag tror att det kan vara till hjälps om jag utvecklar ett par aspekter av vad jag menar med "smartare träning":
-För det första tar jag mitt uppdrag som tränare av individer på högsta allvar och sätter personens väl och ve i första rummet. Jag behöver inte gå längre än till mina tränarollegor för att se en skrämmande hög frekvens av höftledsoperationer m.m. Att t ex stå bredvid Jonah Barrington idag är att se en man som inte har det kul med sin kropp alla gånger (hans inflytande över hur Joey tränar är en annan historia). Jag ser hellre en sund kropp livet ut än en oproprtionelig risk för ett resultat just nu. MEN, notera "oproportioenlig".
-Det är klart att det ska tränas hårt, och för mig råder det inget tvivel om att både intesitet och volym kan höjas rejält (tog tex en titt på den volym som anges av eleverna på squashgymnasiet, och jämför det med en normal gymnast i tolvårsåldern...). Det behöver inte betyda att de som går på squashgymnasiet och tränar där inte anser att de tränar hårt då detta ju är subjektivt. Jämför vi med tex renodlade konditionsidrotter eller styrkebaserade idrotter så har de en rätt väl utvecklad modell för att succesivt öka på träningsvolym, intensitet och mer avanserade metoder. De pratar mycket om begreppet träningsålder. Är inte säker på om jag hört det nämnas någon gång inom svensk squash - fast det kan ju förklaras av att jag inte varit på plats på ett decennium.
-Jag gav mig in i diskussionen på den här bloggen för att jag tyckte att det som sades om träning, och om VO2 max, var på väg att dra iväg i en alltför "svensk" riktning; jodå, jag är stöddig/arrogant not/erfaren nog att göra det påståendet. Inte ens inom långdistanslöpningen fäster man numera så hög vikt vid VO2 max. Man har istället gått vidare och börjat titta på vVO2 max, där lilla v står för "velocity" och avser vilken hastighet man kan hålla vid sitt VO2 max. Och det visar sig att löpare med samma VO2 max har olika resultat, och att löpare med lägre VO2 max springer snabbare än konkurrenter med högre sådant. Slutsatsen som dragits är att det är minst lika viktigt med de andra träningsfaktorerna, och framför allt om specifik styrka.
För squashens vidkommande skulle jag gärna se en bättre nivå när det gäller aspekter som deccelerationsträning (och inte alltid fokus på explosivitet, särskilt om den tränas från stillastående då en squashspelare faktiskt inte rör sig på det viset speciellt mycket (om man inte är Theirry Lincou förståss), något som var och en som har tillgång till Youtube kan bekräfta). Listan av annat än att gå ut och löpa som jag skulle kunna tänka mig skulle ha en större effekt på kort och medellång sikt är stabilitetsträning, proprioception, svinghastighet och hela listan när det gäller prestationspsykologi. Hela listan gäller inte för alla spelare, och olika spelare har olika listor.
Som sagt smartare och mer individbaserat. Fyll de timmar som tränas nu med annat än tysken och boast/drive och nivån blir en annan utan att volymen behöver ökas. När det inte går att peta in mer kvalitet (och då menar jag KVALITET) i den befintliga timmarna så är det bara att öka på.
Tar och rundar av med ett tredje område som jag tror faktiskt är av störst betydelse av alla:
-svensk squash måste bli bättre på att ta tillvara på de talanger som dyker upp. I Malmö har man idag fördelen av att de har en tillräcklig mängd juniorer att de i viss mån har skapat ett klimat där träning ingår, men också en social platform. Som 12-åring har du förebilder bland 15-åringarna, som i sin tur kan sikta mot att ta de platser i U19 laget som deras kamrater har, juniorer som i sin tur kan se en seniorkarriär hägra. På hur många andra ställen i Sverige kan vi se samma sak? Jag kan tyvärr se mångt fler exempel på små grupper som kommer igång, bara för att sedan försvinna något eller ett par år senare. Några av de största talangerna vi sett i landet slutade som juniorer för att de tröttnade, eller inte utvecklades eller blev skadade (i vissa fall kombinationer av dessa). Om Sverige ska upp i toppen måste vi komma tillrätta med detta, för lite tillspetsat kan jag tycka att det spelar ingen roll hur mycket vi ber våra spelare gå ut och springa, eller gå till gymmet, eller åka ut på turneringar om vi vet att våra mest lovande spelare försvinner från idrotten. Det innebär ju givetvis inte att vi slutar att bry oss om de spelare vi har. Särskilt inte om man, som jag inledde med, sätter individen i första rummet. Detta är dock min uppgift som tränare. "Systemet" har lite andra uppgifter. Är målsättningen att prestera vissa resultat, bör detta sytem rimligen vara sådant att det är möjligt.
Detta är en frågeställning som borde initieras och drivas av förbundet, men det är ju inte att räkna med att det plötsligen ska få fart och ta täten. Får mig att undra vad de gör för någonting? Jag tror faktiskt att de gör "saker" och att TT inte rullar tummarna hela dagarna. Jag vet bara inte vad de gör och varför. Kopiera avsnitt i verksamhetsberättelsen från år till år räknas inte...
Kanske är det upp till oss trots allt!
Slutpladdrat för den här gången. Ska avsluta med att upprepa den tanke som en av bloggens flitigare deltagare stod för inför EM för inte så länge sedan. Någonting i stil med att "hur kan vi förvänta oss att nå ett sådant resultat när vi har en spelare rankad top 200 i världen"?
Smartare och hårdare, roligare och mer genomtänkt, långsiktgt och seriöst, realistiskt och väl undertött!?!?
Jag har redan varit i kontakt med vår "Alternative Ordförande" Peter Bryttne. Glad Påsk på er allihop.
En liten kommentar av PJealcloebs senaste synpunkter. Jag tror att vi har en rätt liknande agenda när det gäller utvecklingen inom svensk squash.
För mig innebär hårdare träning betoning på mer kvalitet och bättre fokusering avseende de moment som tränas. Varje träningspass ska vara en VM-final! För mig innebär ett träningspass på squashbanan ett privilegium. Det finns inget överflöd av bantid p g a ekonomi och bokningar så det gäller att utnyttja tiden maximalt. Den ska inte slarvas bort genom loj inställning och halvdana träningar.
Har du full fokusering så lovar jag att en "simpel" övning som boast-raka kan bli mycket givande. Fokuseringen underlättas genom användande av målområden, vilket också skapar bättre precision. Här tycker jag att vi generellt sett ligger efter andra nationer.
Ett annat område där vi har mycket att lära är rörelsemönster på banan. I mina ögon springer svenskarna när de bästa spelarna "flyter" fram. Resultatet? Sämre timing till bollen och större energiåtgång på banan vilket leder till trötthet.
Med detta vil jag ha sagt att ren och skär konditionsträning kommer rätt långt ner på min agenda. Det är flera andra faktorer jag håller som viktigare för att svenskarna ska bli bra squashspelare. Genom att tillägna sig en bra slagteknik och bollkontroll kan man komma långt. Det visar om inte annat Anthony Graham, vinnaren i U-19 EM i Tyskland. Han vann med en taktik som huvudsakligen bestod av drives och boast. Enkelt? Javisst! Tråkigt? Kanske, men använd hellre uttrycket engelsk disciplin. Taktiken genomfördes till punkt och pricka - och den utfördes bra! Det ger hopp till svensk squash.
Viktigt tror jag att skilja på träning för juniorer och "vuxna".
Pratade med en kille på Stockholms Idrottsförbund häromdagen. Vi diskuterade hur man ska popularisera en sport som lite grann har somnat. Hans uppfattning var att det är tre saker som är viktiga. 1. Att få uppmärksamhet i media. 2. Att få fram förebilder. 3. Bygga en bred ungdomsbas.
Alla hänger ju dessvärre intimt ihop. Så frågan är var man börjar.
Låt oss leka med tanken att man skulle börja med att bygga en bred ungdomsbas. Hur ska det gå till?
PJealcloeb talar om ett system. Tror att det är ett viktigt spår. Vad är ett system? Sannolikt ett genomtänkt program för hur man skall attrahera ungdomar att prova squash, att få de att gå med i en klubb, få de att stanna och utvecklas och förhoppningsvis få några som tycker att det är så kul att de vill satsat lite hårdare.
Svaret är naturligtvis inte att ha väldigt hårda träningar. (förstår att ingen menar det heller). Men det är lätt att trilla dit.
En liten jämförelse. En av mina söner höll under många år på med hockey. Började som 7 åring i ett lag. Träningarna var i början mycket baserade på att killarna skulle ha kul och övningarna var av mer lekfull karaktär.
Ju äldre de blev desto tuffare blev träningarna. I tovlårsåldern var det träningar 4 gånger i veckan och tränarna började ställa högre krav. Det var inte ok att utebli från träning utan väldigt legitima skäl.
Barmarksträningen började allt tidigare och i trettonårsålern var det i princip säsong året runt och träningara var väligt tuffa.
Sonen slutade när han var 14. Tyckte inte det var kul längre. Nu är han 16 och jag träffade en annan pappa från laget och frågade hur det gick för killarna som var kvar. Svaret blev. Det är inga kvar. Laget är nedlagt...
Hörde av en hockeykunnig person att det från varje årskull i hela landet är ca 2 stycken som fortsätter med hockey och når elitserien. Gissar att det i varje årskull är några tio tusentals killar.
Hur många unga killar och tjejer har vi i squashsverige? Inte så många. För att attrahera fler måste vi basera squashen på att det i första hand är KUL! Det måste vara en social yta för att träffa kompisar. De måste ha möjlighet att i hallen "hänga" med sin polare och trivas. Det måste vara saker "runt omkring" som är värdefullt för ungdomarna.
Om det vid ca 16-17 års ålder finns sådana som vill satsa hårdare, då kan man börja prata om tuffare träningar.
Men alltså, hur ska vi skapa ett större intresse bland ungdomar för squash. Jag är övertygad om att det går. Det är en ovanligt cool sport och man skulle absolut kunna skapa en kommunikation som förstärker det.
Tror att detta är ett viktigt tema för gruppen som samlas kring Bryttne och pratar framtid.
Uj uj uj! Så många tankar och så mycket spännande att ta tag i. Blev först nästan rädd när jag läste alla goa tankar men insåg sedan att det är det här som krävs. En jäkla massa tankar och sedan ett försök till prioriteringar och målsättningar.
Hur träna rätt för att nå toppen? Hur attrahera ungdomar så att vi får större grupper att jobba med? Hur förbättra klubbar och hallar så att dom bättre kan konkurrera i det stora fritidsutbudet? Hur bli mer synliga i media?
Kort och gott - Hur blir vi bättre på det mesta?
Jag kommer att kontakta alla som skrivit till mig och som vill vara med och försöka strukturera detta under veckan.
Ni når mig på peter@meweco.com alternativt 0705-656063.
Kul det här! Hälsar Peter - som är frisk.....ta i trä.
Varför är jag så förbannat besvärlig hela tiden ;-)
Om jag ogillar "träna hårdare" spåret (även om den som följt diskussionen här vid det här laget vet att ingen på den här bloggen ser saker så enkelt) - så ogillar jag "se bara till att det är kul" -spåret ännu mer.
Bobo, jag tycker att du belyser problemet på ett utmärkt sätt med ditt exempel. Det jag, baserat på mina erfarenheter, har så svårt för är en allt för klumpig definition av "kul". Vad vi än gör så måste vi bara hålla oss borta från fällan att enbart fokusera på att det ska vara kul, och hoppas att det reder ut sig när väl spelarna väljer att satsa hårt. Jag tror att vi är överens om detta, jag har bara sett för många dåliga exempel på hur juniorer som tycket att squash är jätteroligt, och som vill satsa hårdare för att nå större framgångar, snabbt lägger av för att den nödvändiga grunden av framför allt teknik inte är lagd. (Denna problematik är för övrigt en del av det "system" jag har i tankarna. Det är mångdimensionelt i avseendet att långsiktig utveckling är en variabel, med milstolpar för spelarutveckling). Det SKA i första hand vara KUL, och helst i andra och tredje också. Som tränare har jag här ett stort ansvar, och min egen målsättning har i många är varit att försöka göra teknikträning kul (eller i alla fall inspirerande, meningsfullt och värdefullt, även om det inte alltid leder till så mycket skratt). Kommer ihåg från då jag fortfarande jobbade i Sverige att många såg ett naturligt motsatsförhållande mellan teknik - kul. Som den squashgalning jag är vägrar jag att hålla med. Tror att halva Egypten faktiskt är på min sida...
Nu när jag fått detta ur vägen vill jag bara säga hur kul jag tycket att det är att delta i denna diskussion. Jag har vid det här laget kommit över att vi fortfarande inte har hört ett ord från våra vänner söderöver. Vi vet att de läser bloggen, då de dyker upp i andra sammanhang. Med månadskiftet April/Maj på väg kan jag inte låta bli att nynna lite på "Upp till kamp"...
Peter, du har redan ett mail från mig, och bli inte förvånad om det dyker upp ett till. Bobo, räkna med att du har ett mail du också när du vaknar i morgon. Mikael, är inte säker på om din bloggadress är din egen, så kan du ta och skicka ett mail till mig, så att förbindelsen är etablerad? "Mannen i bakgrunden" mao vår värd här på bloggen är ju naturligt med i loopen.
Kul..... Simning - en megasport!! Rodd - inte så stort men totalt rätt många juniorer trots allt! Badminton - enorm juniorsida, roligare än squash?
Många gånger handlar detta med kul mer om vad som sker vid sidan av idrottandet. Den sociala biten. Resor. Umgänge. Växa. Lära.
Jag tror bestämt att squash är väl så kul som simning (herregud, låt det vara så!!), men vi har ingen tränarkultur, klubbkultur, tävlingskultur som liknar deras. Kanske kan vi lära av dom?
Själv kallade jag mig för världens bästa förlorare när jag skadade mig inför rodd VM. Var då sannolikt i absoluta världstoppen men tränade sönder mig. Lydde inte min tränare utan körde bara vidare. Det kanske kan liknas vid ett tillstånd av positiv stress. Dvs jag tyckte det var kul och kunde inte sätta gränser. Något som drabbar många i arbetslivet.
En tränare måste kunna så mycket och vi behöver tränare på flera nivåer och för olika åldrar då det är helt olika behov som skall tillfredställas.
Farligt om man ogillar ordet kul. OK om man ogillar orden BARA kul.
Själklart menar jag inte att man skall låta ungdomarna lalla omkring på banan, leka tafatt, och blåsa i tutor...
Nej, utmaningen är att hitta balansen mellan vettig träning och att ha kul. Alla vill vinna! Det är bara så. Och har man inte en träning som gör att ungdomarna vinner så kommer de därav inte tycka att det är kul. Enkelt.
Där har vi en balansakt som ledare och tränare skall klara av. Det är inte lätt, vissa blir för ambitiösa andra för slappa. Tror att det skulle vara väldigt nyttigt, som Peter är inne på, att göra en jämförelse med t ex simning, eller varför inte badmninton eller tennis.
Squashen behöver utveckla en bred kultur på många plan. Det kommer att ta tid men resan måste börja någonstans, någon gång. Kanske var det Drakens blogg som blev startskottet för nya vindar.
Avslutar med ett litet citat för att ytterligare belysa betydelsen av kul.
"Ingenting är så lätt, att det inte blir svårt, om det görs motvilligt"
Ok Bobo, jag ska lämna mitt bidrag till diskussionen om vikten av kul på squashträningarna.
I min klubb har jag sett ett antal juniorer passera revy. Plus att jag själv agerat tränare i dessa sammanhang. Det mest slående är att de som hade roligast på träningarna nästan undantagslöst alla slutat spela idag! De håller inte igång ens på motionsnivå. Då ska man ändå veta att de juniorer jag tänker på älskade att spela! Man kunde inte slita dem från banan, spelandet kunde pågå i timtal.
Sedan hände något. Verkligheten hann ikapp skulle jag uttrycka det hela. Plötsligt ställdes de mot tuffare motstånd som inte bara kunde returnera bollen, de kunde returnera bollen bra. Dessutom från alla positioner på banan och under lång tid.
Nu räckte det inte längre med den ursprungliga tekniken, den som talangen hade försett dessa juniorer med. Det krävdes också en hel del "tråkig" träning för att kunna möta de nya kraven. Då var det inte kul längre.
Squash är inte unikt i detta avseende. Om vi tar simningen som fördes på tal tidigare kan jag göra en del jämförelser. Jag spenderar en hel del tid i ett badhus och har sett den lokala simklubbens aktiviteter. När det gäller de allra minsta - 7-8 års ålder - finns det med en del lekinslag. Men, det sker blandat med den nödvändiga teknikträningen. När de sedan kommer upp mot 12-13 års ålder ser det inte så kul ut längre. Då är det mycket nötande upp och ner i bassängen, längd efter längd...
Ändå samlar simningen stora skaror med ungdomar. Trots att det tränas hårt och i rätt tidig ålder jämfört med squash. Uppenbarligen finns det något annat som lockar. Svenska förebilder visst, men jag tror mer på faktorer som en utbredd lokal och regional verksamhet i form av tävlingar, träningsläger etc. Där finns det gott om "morötter" och tillfällen att umgås med likasinnade. Plus att man sporras att lägga ner mer tid och kraft på sin sport.
I detta avseende för squashen en lite tynande tillvaro. Vi behöver lägga ner mer arbete på olika fronter framöver. Dels locka mer ungdomar att börja spela squash så att vi får underlag till olika arrangemang. Men också bygga upp ett system med sådana aktiviteter så att det finns något att erbjuda "kidsen" som hakar på.
Det är inte lätt, men även de större sporterna har en gång börjat i mindre skala.
19 kommentarer:
På "order av bloggchefen" (fortsätt diskutera!) kommer här en första kommentar.
Som vanligt väldigt träffsäkert och klokt skrivet av Kvant 4-ever. Han har helt rätt att det krävs någon som VERKLIGEN är villig att satsa hårt. Nu tycker jag att det förefaller finnas ett gäng unga spelare som kör väldigt målinriktat i Sverige. Några märks här på bloggen.
För att ge de mer insikt hur de skall disponera de 25 timmar i veckan som kanske krävs vill jag ändå fortsätta att "dissikera". Jag tror det är bra för att öka det Kvant 4-ever kallar självinsikten.
Vore riktigt kul att ta område för område och diskutera här på bloggen. Själv förfäktade jag 10 delområden tidigare. Andra tyckte att det räckte med fyra. Säkert inte viktigt hur många områden det är bara vi betar av spännande områden.
Eftersom Draken ansåg att taktik var ett eftersatt område tänkte jag att man kunde börja där. Vad är egentligen taktik? Tja, det bör ju vara att jag väljer en spelstil som är vinnande emot just den spelare jag möter just nu. och för att då kunna välja en vinnande spelstil måste jag ju göra en analys av min motståndare. Vi kan kalla det konkurrentanalys.
Hur gör man en sådan? Tidigare på bloggen lade Draken upp en video där man fick följa Matthew och Gaultier och hur de förbereder sig. Man fick se en snutt där de satt tillsammans med sina tränare och analyserade motståndare på video.
Hur många gör konkurrentanalyser i Sverige? Hur går det till? Går det att göra med noggrannhet eller är det mer "feeling" när man spelar? Skulle det kunna ge en skjuts i rankingen om man gjorde det systematiskt och noggrannt? Och framförallt, när jag gjort analysen, hur lägger jag då upp taktiken?
Många frågor. Vem tar bollen?
Efter att ha "initierat" den här tråden får jag väl fylla på med lite kommentarer också.
Tror många spelare gör det Bobo kallar "konkurrentanalys". Men sätten - och utfallen - varierar mycket. Vissa rådfrågar lagkamrater, andra kollar matchstatistik (vem har motståndaren mött tidigare, med vilket resultat?)och några studerar konkurrenter i samband med tävlingar.
Men den insamlade informationen har ju sin begränsning - den egna personens kompetens! Min erfarenhet är att de egna bristerna är det största hindret för en lyckad taktisk disposition, oavsett nivå.
Och på en högre nivå blir det allt viktigare med en hög kompetens på många områden; kondition, teknik, snabbhet, styrka, bollkontroll etc. Att öva upp detta tar tid, tyvärr.
Då krävs det hårt arbete och mycket tålamod - samt självinsikt om vilka områden som behöver förbättras!
Men jag tror Gaultier och Matthew är helt rätt ute. Videokameran är ett lysande hjälpmedel i träningen.
Dock skulle många spelare först behöva rikta kameran mot det egna spelet. Där finns det mycket att lära...
"Kvant 4-ever"
Jag skulle vilja börja med en annan del av problematiken. Är det verkligen så att det inte finns spelare i Sverige som "VERKLIGEN" vill satsa hårt. Om svaret är nej är det för mig uppenbart att det där måste göras insatser. Om svaret faktiskt är ja, kan det betyda att det inte bara är en fråga om att jobba hårt. I det här sammanhanget kan jag tänka att det periodvis har funnits spelare i det här landet som jobbat minst lika hårt som de "andra hårt jobbande" spelarna - men med i sammanhanget begränsat resultat. I all fall mätt med den måttstock som den här bloggen tycks använda när det gäller vad som är elit eller inte.
Det får bara inte vara så enkelt att vi bestämmer oss för att vi ska jobba hårdare, eller mer. Om det ska tränas fler timmar, ska det baseras på god planering. Det kan ju inte vara så att jag är den ende i sammanhanget som känner till sambandet mellan extrem träning och förhöjd skade och sjukdomsfrekvens. Hur många squahsspelare har inte tränat sig in i antingen överträning eller i ett tillstånd av brist på motivation?
Jag har sagt det förut, och säger det igen. Det får inte vara så att "mer" eller "hårdare" blir ledstjärnor för svensk squash. "Smartare" och "välinformerat" verkar mer gångbart för mig.
Självklart ska vi lyssna på de erfarenheter som våra fd toppspelare har att dela med sig av (även om vi inte nödväntigtvis kan ta det för självklart att de är så intresserade av att dela med sig av dem - det vore inte första gången som svaret från en högst tävlingsinriktad och indivudualistisk person med drag av själviskhet skulle bli "jag är inte intresserad". Och kanske ska vi ta reda på vem det var som ledde dessa stjärnor till deras framgångar och om det nu var spelare eller deras ledare och tränare är det dem vi ska lyssna på.
Här hamnar jag i en situation som jag har försökt undvika, för att på svenskt maner inte stöta mig med någon i onödan, men vad gör egentligen Svenka Squashförbundet?
För min egen del är den absolut största skandalen inom svensk squash att det inte har funnits ett formellt, eller ens fungerande, ledar och tränarutvecklingsprogram i det här landet på nu över femton år. John Milton arrangerade en del kurser, men de handlade mer om två timmar en kväll eller elittränarkurser (som jag har hört var uppskattade av de UTLÄNDSKSA tränarna som reste till Sverige för att delta).
I Mikaels krönika skriver han att "först kontaktas en utbildad tränare". Var finns de någonstans? De fd toppspelarna är de inte som regel. Vilka är de tränarna som tar hand om våra lovande spelare i Karlskrona, Uppsala, Gävle, Västervik, Nyköping osv? Hur många juniorer och potentiella toppspelare förlorar vi till andra idrotter pga vår bristande förmåga att ta hand om dem. Eller omvänt, då en lovande spelare som regel också är lovande i andra idrotter där det finns en organisation som tar hand om dem. Jämför tio squashklubbar med tio badmintonklubbar och tio tennisklubbar...
Jag tror att flera av de killar och tjejer som går på squashgymnasiet faktiskt jobbar lika hårt som svenska spelare som nådde top 50. Jag tror att svenska spelare som jobbat så hårt de har kunnat utan att nå toppen, men inte kunnat göra mer.
För att tjata lite. Vi måste se på svensk squash i ett helhetsperspektiv. En spelare kanske behöver förbättra sin fysiska standard. En annan spelare kanske behöver jobba på taktik och strategi. Titta bara på våra nuvarande toppspelare; jag tror inte att det är kontroversiellt om jag påstår att de behöver jobba på olika saker. Eller, att de behöver olika former av stöd och uppbackning.
Har jag en lösning, annat än att bara invända mot allt och alla?
Jag har lovat Christian att jag ska skriva någonting om vad jag ser som en väg framåt, baserat på mina egna erfarenheter - först inom svensk squash, och sedan från min tid "utrikesvid".
Min sista kommentar för det här inlägget handlar om videoanalys (notational analysis). I England är videoanalys ett obligatorisk moment i steg 3-kursen, eftersom det anses vara ett effektivt reskap i träningen. Steg 3 anses vara den nivå som en Advanced Coach, dvs ansvarig för träningen på en klubb ska ha gått igenom. Jag undrar hur många av våra landslagsspelare som har varit med om vare sig teknisk eller taktisk analys någon gång? Att det skulle ha handlat om ett förberett, planerat och långsiktigt program med teknisk och/eller taktisk analys, med uppföljning och utvärdering behöver jag inte ens undra över...
Hallå förbundet, var har ni varit de senaste femton åren?!?!?!
Ber om ursäkt för den inte helt lysande behandlingen av det sveska språket i mitt inlägg. Den var varken smart eller välinformerad. Skyller på affekt och tiden på dygnet...
Jag tycker att ni berör kärnpunkter i vad som behövs göras inom Svensk squash för att ta oss framåt.
Individuellt engagemang. Hitta dom som verkligen vill satsa på en elitkarriär. Välj inte ut dom för tidigt. Squash är på många sätt som långlöpning - det krävs en viss mognad.
Stöd till dom som vill satsa. Tränarinsatser, Internationellt utbyte och en massa annat.
Min tredje punkt kallar jag attraktion. För att attrahera potentiella spelare, ledare, domare osv så behövs jobbas med squashens attraktionskraft. Själv tror jag att det primära där är klubbar som verkligen skapar en vi-känsla som medlemmarna vill söka sig till. Det funkar inte med en quickfix.
När jag var sprinter hade jag Viljo Nousiainen som vakade över mig och dom andra i Öis ständigt. Han såg oss och kände oss och var kunnig som få.
När jag var singel roddare satt min tränare Dan i en följebåt och följde mig timme efter timme ofta med en videokamera. Uj vad jag lärde mig mycket.
När jag sent omsider började spela squash hade jag klubbägare som Hjärtat Rasmusson och Siv Zackrisson som gjorde allt för att hjälpa till och stötta. Dessutom massor med klubbaktiviteter som snabbt gjorde att man kände sig hemma.
Var man som jag van att träna 35-45 timmar i veckan så var några timmar på banan per dag inte så tufft.
Det för mig kanske fram till en slutlig punkt - en liten udd av galenskap. Individer som kan ge det där lilla extra som spelare, domare, ledare, visionärer, klubbägare osv osv.
Förbundet har jag tyvärr för länge sedan gett upp hoppet om.
Jag tror hoppet måste ställas till oss andra frivilliga som bör formera oss snarast.
Tittade på deras hemsida i jakt på någonting annat, och såg en länk som såg intressant ut i detta sammanhang. Detta är hur ett annat squashförbund agerar. När såg vi någonting sådant senast i Sverige? Och så undrar vi varför andra länder tar "våra" plaseringar: www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=T6qORI5WsFG4mmJoBd8_2bmQ_3d_3d
Och jodå, jag har nu börjat mitt skrivande. Förord och del 1 är på gång. En genomgående tema är vad vi kan göra utan att behöva "blanda in förbundet" - för jag håller med Peter Bryttne på den punkten helt och hållet. Kanse i förlängningen blir vi förbundet. Det är ju trots allt så att i mångt och mycket består även det av frivilliga (håller mig just nu borta från användningen av förbundets medel, men kan inte låta bli att notera hur ofta det kommenteras att det kommer att bli bra bara det blir till mer tränare, större internationellt utbyte, ökat tävlingsdeltagande osv. Vems spargris rånar vi för att finansiera allt detta? -Smartare och mer välinformerat, hur jag ska få foten ur munnen tar jag och funderar över långt senare.
Hejsan på er alla som känner för att börja ta tag i detta på ett mer konkret sätt.
Kan vi inte höras via mail och bestämma var och när vi kan träffas?
Ni når mig på peter@meweco.com eller på mobil 0705-656063.
En första sak jag vill etablera är en hemsida som vi sedan kan hjälpas åt att strukturera på ett vettigt sätt.
Den blir sedan på sitt sätt en plattform för vidare steg.
Hoppas höra från er inom kort.
Jag har sagt det förut och säger det igen - Kanske skall en målsättning vara att få ihop ett starkt OS lag? Jag är inte ens säker på att jag tycker vi hör hemma i OS - MEN jag ser det som en tydlig målbild.
Intressant sammanträffande. Igår tog jag Google till hjälp och fann Mewecos hemisda, och hade planerat att skicka ett mail idag för att göra en "förbindelsekontroll". Flyttar nu delar av den här diskussionen vidare till Outlook. Somtidigare, om någon är intresserad av en offline diskussion nås jag på pjg@peermen.co.uk.
HÖR AV ER!!
Bobo var når man dig?
Kvant4ever var är du?
Ni andra som sitter där med idéer, funderingar, kontakter, kunskap, vilja - HÖR AV ER!!!
Ha en fin Påskhelg!
Hälsar
Peter
Först av allt: Peter, du får snart ett mail från undertecknad. Skulle hört av mig till dig för flera veckor sedan, men det har kommit lite sjukhusbesök emellan...
Sedan vill jag ta upp tråden som PJealcloeb fört in i diskussionen om "smartare träning".
Håller fullständigt med dig om vikten av att träna rätt. Det är jag den första att skriva under efter att själv ha upplevt både överträning, motivationsbrist och skador.
Detta på min egen blygsamma nivå, men givetvis korrelerar sambandet även på den högsta nivån.
Med detta sagt vill jag ändå bestämt hävda att det krävs mycket träningstid för att nå absolut toppnivå.
En liten reflektion över forna tiders träningsupplägg: På 1950- och 60-talet hävdade ledande pakistanier som Roshan och Hashim Khan att de tränade fyra timmar dagligen på banan (två på förmiddagen och två på kvällen).
Sedan kom Barrington och Hunt och betonade fysiken. Därmed förlades en hel del av träningen utanför banan - men minskade träningstiden?
Nej, snarare tvärtom!
Under slutet av 1980-talet besökte Chris Dittmar Sverige och berättade om sin träning. Hans träningsmängd uppgick då till ca fem timmar om dagen.
Jag törs slå vad om att toppspelarna idag ligger på minst 20-25 timmar per vecka. Detta fördelat på olika moment som fysträning, snabbhet, bollkontroll, teknik, bollövningar, matchspel etc.
Anledningen? Ja, inte gör man det för att träning är så himla kul... Squash är helt enkelt en mycket krävande sport och vill du ligga i topp får du lägga ner mycket tid.
Med detta följer också en förhöjd skaderisk. Tyvärr. Men jag tror att det finns en hel del mer att göra när det gäller återhämtning och kost.
Där bör vi definitivt lägga ner mer krut.
"Kvant 4-ever"
OK,
jag tror att det kan vara till hjälps om jag utvecklar ett par aspekter av vad jag menar med "smartare träning":
-För det första tar jag mitt uppdrag som tränare av individer på högsta allvar och sätter personens väl och ve i första rummet. Jag behöver inte gå längre än till mina tränarollegor för att se en skrämmande hög frekvens av höftledsoperationer m.m. Att t ex stå bredvid Jonah Barrington idag är att se en man som inte har det kul med sin kropp alla gånger (hans inflytande över hur Joey tränar är en annan historia). Jag ser hellre en sund kropp livet ut än en oproprtionelig risk för ett resultat just nu. MEN, notera "oproportioenlig".
-Det är klart att det ska tränas hårt, och för mig råder det inget tvivel om att både intesitet och volym kan höjas rejält (tog tex en titt på den volym som anges av eleverna på squashgymnasiet, och jämför det med en normal gymnast i tolvårsåldern...). Det behöver inte betyda att de som går på squashgymnasiet och tränar där inte anser att de tränar hårt då detta ju är subjektivt. Jämför vi med tex renodlade konditionsidrotter eller styrkebaserade idrotter så har de en rätt väl utvecklad modell för att succesivt öka på träningsvolym, intensitet och mer avanserade metoder. De pratar mycket om begreppet träningsålder. Är inte säker på om jag hört det nämnas någon gång inom svensk squash - fast det kan ju förklaras av att jag inte varit på plats på ett decennium.
-Jag gav mig in i diskussionen på den här bloggen för att jag tyckte att det som sades om träning, och om VO2 max, var på väg att dra iväg i en alltför "svensk" riktning; jodå, jag är stöddig/arrogant not/erfaren nog att göra det påståendet. Inte ens inom långdistanslöpningen fäster man numera så hög vikt vid VO2 max. Man har istället gått vidare och börjat titta på vVO2 max, där lilla v står för "velocity" och avser vilken hastighet man kan hålla vid sitt VO2 max. Och det visar sig att löpare med samma VO2 max har olika resultat, och att löpare med lägre VO2 max springer snabbare än konkurrenter med högre sådant. Slutsatsen som dragits är att det är minst lika viktigt med de andra träningsfaktorerna, och framför allt om specifik styrka.
För squashens vidkommande skulle jag gärna se en bättre nivå när det gäller aspekter som deccelerationsträning (och inte alltid fokus på explosivitet, särskilt om den tränas från stillastående då en squashspelare faktiskt inte rör sig på det viset speciellt mycket (om man inte är Theirry Lincou förståss), något som var och en som har tillgång till Youtube kan bekräfta).
Listan av annat än att gå ut och löpa som jag skulle kunna tänka mig skulle ha en större effekt på kort och medellång sikt är stabilitetsträning, proprioception, svinghastighet och hela listan när det gäller prestationspsykologi. Hela listan gäller inte för alla spelare, och olika spelare har olika listor.
Som sagt smartare och mer individbaserat. Fyll de timmar som tränas nu med annat än tysken och boast/drive och nivån blir en annan utan att volymen behöver ökas. När det inte går att peta in mer kvalitet (och då menar jag KVALITET) i den befintliga timmarna så är det bara att öka på.
Tar och rundar av med ett tredje område som jag tror faktiskt är av störst betydelse av alla:
-svensk squash måste bli bättre på att ta tillvara på de talanger som dyker upp. I Malmö har man idag fördelen av att de har en tillräcklig mängd juniorer att de i viss mån har skapat ett klimat där träning ingår, men också en social platform. Som 12-åring har du förebilder bland 15-åringarna, som i sin tur kan sikta mot att ta de platser i U19 laget som deras kamrater har, juniorer som i sin tur kan se en seniorkarriär hägra. På hur många andra ställen i Sverige kan vi se samma sak? Jag kan tyvärr se mångt fler exempel på små grupper som kommer igång, bara för att sedan försvinna något eller ett par år senare. Några av de största talangerna vi sett i landet slutade som juniorer för att de tröttnade, eller inte utvecklades eller blev skadade (i vissa fall kombinationer av dessa). Om Sverige ska upp i toppen måste vi komma tillrätta med detta, för lite tillspetsat kan jag tycka att det spelar ingen roll hur mycket vi ber våra spelare gå ut och springa, eller gå till gymmet, eller åka ut på turneringar om vi vet att våra mest lovande spelare försvinner från idrotten. Det innebär ju givetvis inte att vi slutar att bry oss om de spelare vi har. Särskilt inte om man, som jag inledde med, sätter individen i första rummet. Detta är dock min uppgift som tränare. "Systemet" har lite andra uppgifter. Är målsättningen att prestera vissa resultat, bör detta sytem rimligen vara sådant att det är möjligt.
Detta är en frågeställning som borde initieras och drivas av förbundet, men det är ju inte att räkna med att det plötsligen ska få fart och ta täten. Får mig att undra vad de gör för någonting? Jag tror faktiskt att de gör "saker" och att TT inte rullar tummarna hela dagarna. Jag vet bara inte vad de gör och varför. Kopiera avsnitt i verksamhetsberättelsen från år till år räknas inte...
Kanske är det upp till oss trots allt!
Slutpladdrat för den här gången. Ska avsluta med att upprepa den tanke som en av bloggens flitigare deltagare stod för inför EM för inte så länge sedan. Någonting i stil med att "hur kan vi förvänta oss att nå ett sådant resultat när vi har en spelare rankad top 200 i världen"?
Smartare och hårdare, roligare och mer genomtänkt, långsiktgt och seriöst, realistiskt och väl undertött!?!?
Jag har redan varit i kontakt med vår "Alternative Ordförande" Peter Bryttne. Glad Påsk på er allihop.
En liten kommentar av PJealcloebs senaste synpunkter. Jag tror att vi har en rätt liknande agenda när det gäller utvecklingen inom svensk squash.
För mig innebär hårdare träning betoning på mer kvalitet och bättre fokusering avseende de moment som tränas. Varje träningspass ska vara en VM-final!
För mig innebär ett träningspass på squashbanan ett privilegium. Det finns inget överflöd av bantid p g a ekonomi och bokningar så det gäller att utnyttja tiden maximalt.
Den ska inte slarvas bort genom loj inställning och halvdana träningar.
Har du full fokusering så lovar jag att en "simpel" övning som boast-raka kan bli mycket givande.
Fokuseringen underlättas genom användande av målområden, vilket också skapar bättre precision.
Här tycker jag att vi generellt sett ligger efter andra nationer.
Ett annat område där vi har mycket att lära är rörelsemönster på banan. I mina ögon springer svenskarna när de bästa spelarna "flyter" fram.
Resultatet? Sämre timing till bollen och större energiåtgång på banan vilket leder till trötthet.
Med detta vil jag ha sagt att ren och skär konditionsträning kommer rätt långt ner på min agenda. Det är flera andra faktorer jag håller som viktigare för att svenskarna ska bli bra squashspelare.
Genom att tillägna sig en bra slagteknik och bollkontroll kan man komma långt. Det visar om inte annat Anthony Graham, vinnaren i U-19 EM i Tyskland.
Han vann med en taktik som huvudsakligen bestod av drives och boast. Enkelt? Javisst! Tråkigt? Kanske, men använd hellre uttrycket engelsk disciplin.
Taktiken genomfördes till punkt och pricka - och den utfördes bra!
Det ger hopp till svensk squash.
"Kvant 4-ever"
Viktigt tror jag att skilja på träning för juniorer och "vuxna".
Pratade med en kille på Stockholms Idrottsförbund häromdagen. Vi diskuterade hur man ska popularisera en sport som lite grann har somnat. Hans uppfattning var att det är tre saker som är viktiga.
1. Att få uppmärksamhet i media.
2. Att få fram förebilder.
3. Bygga en bred ungdomsbas.
Alla hänger ju dessvärre intimt ihop. Så frågan är var man börjar.
Låt oss leka med tanken att man skulle börja med att bygga en bred ungdomsbas. Hur ska det gå till?
PJealcloeb talar om ett system. Tror att det är ett viktigt spår. Vad är ett system? Sannolikt ett genomtänkt program för hur man skall attrahera ungdomar att prova squash, att få de att gå med i en klubb, få de att stanna och utvecklas och förhoppningsvis få några som tycker att det är så kul att de vill satsat lite hårdare.
Svaret är naturligtvis inte att ha väldigt hårda träningar. (förstår att ingen menar det heller). Men det är lätt att trilla dit.
En liten jämförelse. En av mina söner höll under många år på med hockey. Började som 7 åring i ett lag. Träningarna var i början mycket baserade på att killarna skulle ha kul och övningarna var av mer lekfull karaktär.
Ju äldre de blev desto tuffare blev träningarna. I tovlårsåldern var det träningar 4 gånger i veckan och tränarna började ställa högre krav. Det var inte ok att utebli från träning utan väldigt legitima skäl.
Barmarksträningen började allt tidigare och i trettonårsålern var det i princip säsong året runt och träningara var väligt tuffa.
Sonen slutade när han var 14. Tyckte inte det var kul längre. Nu är han 16 och jag träffade en annan pappa från laget och frågade hur det gick för killarna som var kvar. Svaret blev. Det är inga kvar. Laget är nedlagt...
Hörde av en hockeykunnig person att det från varje årskull i hela landet är ca 2 stycken som fortsätter med hockey och når elitserien. Gissar att det i varje årskull är några tio tusentals killar.
Hur många unga killar och tjejer har vi i squashsverige? Inte så många. För att attrahera fler måste vi basera squashen på att det i första hand är KUL! Det måste vara en social yta för att träffa kompisar. De måste ha möjlighet att i hallen "hänga" med sin polare och trivas. Det måste vara saker "runt omkring" som är värdefullt för ungdomarna.
Om det vid ca 16-17 års ålder finns sådana som vill satsa hårdare, då kan man börja prata om tuffare träningar.
Men alltså, hur ska vi skapa ett större intresse bland ungdomar för squash. Jag är övertygad om att det går. Det är en ovanligt cool sport och man skulle absolut kunna skapa en kommunikation som förstärker det.
Tror att detta är ett viktigt tema för gruppen som samlas kring Bryttne och pratar framtid.
Uj uj uj!
Så många tankar och så mycket spännande att ta tag i.
Blev först nästan rädd när jag läste alla goa tankar men insåg sedan att det är det här som krävs. En jäkla massa tankar och sedan ett försök till prioriteringar och målsättningar.
Hur träna rätt för att nå toppen?
Hur attrahera ungdomar så att vi får större grupper att jobba med?
Hur förbättra klubbar och hallar så att dom bättre kan konkurrera i det stora fritidsutbudet?
Hur bli mer synliga i media?
Kort och gott - Hur blir vi bättre på det mesta?
Jag kommer att kontakta alla som skrivit till mig och som vill vara med och försöka strukturera detta under veckan.
Ni når mig på peter@meweco.com alternativt 0705-656063.
Kul det här!
Hälsar
Peter - som är frisk.....ta i trä.
Varför är jag så förbannat besvärlig hela tiden ;-)
Om jag ogillar "träna hårdare" spåret (även om den som följt diskussionen här vid det här laget vet att ingen på den här bloggen ser saker så enkelt) - så ogillar jag "se bara till att det är kul" -spåret ännu mer.
Bobo, jag tycker att du belyser problemet på ett utmärkt sätt med ditt exempel. Det jag, baserat på mina erfarenheter, har så svårt för är en allt för klumpig definition av "kul". Vad vi än gör så måste vi bara hålla oss borta från fällan att enbart fokusera på att det ska vara kul, och hoppas att det reder ut sig när väl spelarna väljer att satsa hårt. Jag tror att vi är överens om detta, jag har bara sett för många dåliga exempel på hur juniorer som tycket att squash är jätteroligt, och som vill satsa hårdare för att nå större framgångar, snabbt lägger av för att den nödvändiga grunden av framför allt teknik inte är lagd. (Denna problematik är för övrigt en del av det "system" jag har i tankarna. Det är mångdimensionelt i avseendet att långsiktig utveckling är en variabel, med milstolpar för spelarutveckling). Det SKA i första hand vara KUL, och helst i andra och tredje också. Som tränare har jag här ett stort ansvar, och min egen målsättning har i många är varit att försöka göra teknikträning kul (eller i alla fall inspirerande, meningsfullt och värdefullt, även om det inte alltid leder till så mycket skratt). Kommer ihåg från då jag fortfarande jobbade i Sverige att många såg ett naturligt motsatsförhållande mellan teknik - kul. Som den squashgalning jag är vägrar jag att hålla med. Tror att halva Egypten faktiskt är på min sida...
Nu när jag fått detta ur vägen vill jag bara säga hur kul jag tycket att det är att delta i denna diskussion. Jag har vid det här laget kommit över att vi fortfarande inte har hört ett ord från våra vänner söderöver. Vi vet att de läser bloggen, då de dyker upp i andra sammanhang. Med månadskiftet April/Maj på väg kan jag inte låta bli att nynna lite på "Upp till kamp"...
Peter, du har redan ett mail från mig, och bli inte förvånad om det dyker upp ett till. Bobo, räkna med att du har ett mail du också när du vaknar i morgon. Mikael, är inte säker på om din bloggadress är din egen, så kan du ta och skicka ett mail till mig, så att förbindelsen är etablerad? "Mannen i bakgrunden" mao vår värd här på bloggen är ju naturligt med i loopen.
Kul.....
Simning - en megasport!!
Rodd - inte så stort men totalt rätt många juniorer trots allt!
Badminton - enorm juniorsida, roligare än squash?
Många gånger handlar detta med kul mer om vad som sker vid sidan av idrottandet. Den sociala biten. Resor. Umgänge. Växa. Lära.
Jag tror bestämt att squash är väl så kul som simning (herregud, låt det vara så!!), men vi har ingen tränarkultur, klubbkultur, tävlingskultur som liknar deras.
Kanske kan vi lära av dom?
Själv kallade jag mig för världens bästa förlorare när jag skadade mig inför rodd VM. Var då sannolikt i absoluta världstoppen men tränade sönder mig. Lydde inte min tränare utan körde bara vidare. Det kanske kan liknas vid ett tillstånd av positiv stress. Dvs jag tyckte det var kul och kunde inte sätta gränser. Något som drabbar många i arbetslivet.
En tränare måste kunna så mycket och vi behöver tränare på flera nivåer och för olika åldrar då det är helt olika behov som skall tillfredställas.
God natt!
Peter
God natt!
Farligt om man ogillar ordet kul. OK om man ogillar orden BARA kul.
Själklart menar jag inte att man skall låta ungdomarna lalla omkring på banan, leka tafatt, och blåsa i tutor...
Nej, utmaningen är att hitta balansen mellan vettig träning och att ha kul. Alla vill vinna! Det är bara så. Och har man inte en träning som gör att ungdomarna vinner så kommer de därav inte tycka att det är kul. Enkelt.
Där har vi en balansakt som ledare och tränare skall klara av. Det är inte lätt, vissa blir för ambitiösa andra för slappa. Tror att det skulle vara väldigt nyttigt, som Peter är inne på, att göra en jämförelse med t ex simning, eller varför inte badmninton eller tennis.
Squashen behöver utveckla en bred kultur på många plan. Det kommer att ta tid men resan måste börja någonstans, någon gång. Kanske var det Drakens blogg som blev startskottet för nya vindar.
Avslutar med ett litet citat för att ytterligare belysa betydelsen av kul.
"Ingenting är så lätt, att det inte blir svårt, om det görs motvilligt"
Till PJealcloeb: Du kan skicka ett mail till mig på: husaren01@yahoo.se så fixar vi kontakten!
"Kvant 4-ever"
Ok Bobo, jag ska lämna mitt bidrag till diskussionen om vikten av kul på squashträningarna.
I min klubb har jag sett ett antal juniorer passera revy. Plus att jag själv agerat tränare i dessa sammanhang.
Det mest slående är att de som hade roligast på träningarna nästan undantagslöst alla slutat spela idag! De håller inte igång ens på motionsnivå.
Då ska man ändå veta att de juniorer jag tänker på älskade att spela! Man kunde inte slita dem från banan, spelandet kunde pågå i timtal.
Sedan hände något. Verkligheten hann ikapp skulle jag uttrycka det hela.
Plötsligt ställdes de mot tuffare motstånd som inte bara kunde returnera bollen, de kunde returnera bollen bra. Dessutom från alla positioner på banan och under lång tid.
Nu räckte det inte längre med den ursprungliga tekniken, den som talangen hade försett dessa juniorer med. Det krävdes också en hel del "tråkig" träning för att kunna möta de nya kraven.
Då var det inte kul längre.
Squash är inte unikt i detta avseende. Om vi tar simningen som fördes på tal tidigare kan jag göra en del jämförelser.
Jag spenderar en hel del tid i ett badhus och har sett den lokala simklubbens aktiviteter. När det gäller de allra minsta - 7-8 års ålder - finns det med en del lekinslag. Men, det sker blandat med den nödvändiga teknikträningen.
När de sedan kommer upp mot 12-13 års ålder ser det inte så kul ut längre. Då är det mycket nötande upp och ner i bassängen, längd efter längd...
Ändå samlar simningen stora skaror med ungdomar. Trots att det tränas hårt och i rätt tidig ålder jämfört med squash.
Uppenbarligen finns det något annat som lockar. Svenska förebilder visst, men jag tror mer på faktorer som en utbredd lokal och regional verksamhet i form av tävlingar, träningsläger etc.
Där finns det gott om "morötter" och tillfällen att umgås med likasinnade. Plus att man sporras att lägga ner mer tid och kraft på sin sport.
I detta avseende för squashen en lite tynande tillvaro. Vi behöver lägga ner mer arbete på olika fronter framöver.
Dels locka mer ungdomar att börja spela squash så att vi får underlag till olika arrangemang. Men också bygga upp ett system med sådana aktiviteter så att det finns något att erbjuda "kidsen" som hakar på.
Det är inte lätt, men även de större sporterna har en gång börjat i mindre skala.
"Kvant 4-ever"
Skicka en kommentar